Om boken: år / Så fort Zhenya kom hem från skolan visade det sig att det inte fanns en brödsmula i huset. Han kramade ut ett martyrstön, slängde sin ryggsäck med läroböcker i korridoren och traskade fram till "Pepparkakan". Det var varmt i min skoluniform, det var en ovanligt varm september. Zhenya var en vanlig tolvårig pojke, grönögd, snubbig, med blekt blont hår, som inte stack ut särskilt bland sina jämnåriga. Naturligtvis gick han inte runt stängslet, utan kröp genom ett hål, vilket förkortade vägen och befann sig omedelbart i en värld av armerade betongplattor, hål, rör, brädor, sand, fragment av tegel och andra attribut av en konstruktion plats, där det av någon anledning inte fanns en enda person. Zhenya har varit här mer än en gång. Självsäkert passerade han det grova utrymmet - några på sand, några på grus, några på slipers, ibland på en planka - kröp han genom ett hål i staketet och befann sig på gården, varifrån det var bara ett stenkast från Pepparkakshuset . Den här gården skulle inte vara av intresse om det inte vore för den röda katten som klättrade upp i ett träd och skrek där med dålig röst. Det är alltid så här - de klättrar in och skriker tills du tar av den, och när du tar av den klättrar de... En skarp vindpust träffade mina ögon med taggiga sandkorn, vilket gjorde att tårar omedelbart dyker upp och allt runt omkring suddig. Vinden blev ännu starkare och nästan slog ner Zhenya från fötterna. Han gnuggade ögonen med knytnävarna och backade, men sedan lade sig vinden lika plötsligt som den hade börjat..